Diagnos

Depression är en klinisk diagnos och det finns inga laboratoriemetoder som kan användas för att säkerställa den. Även initialt vaga depressiva symtom kan visa sig vara en allvarlig depression. Oftast är det misstanke om ett sänkt stämningsläge som gör att diagnosen misstänks.

Sänkt stämningsläge

Grunden i diagnosen är sänkt stämningsläge, men man finner det ofta inte förrän patienten har slappnat av och känner sig trygg. Det är vanligt att det sänkta stämningsläget inte visas i början av ett läkarbesök. Det ofta långdragna tillståndet gör att den sjuke och också anhöriga hänför de psykiska förändringarna till det normala vid åldrandet, en reaktion på händelser eller psykiskt trauma. Vid diagnostisering måste därför depression finnas med i tankarna som möjlig diagnos i all kontakt med äldre.

Ångest

Ångest är ofta det för omgivningen vanligaste symtomet på depression. ångest och depression samvarierar i hög ålder och onormal ångest skall väcka misstanke om en depressiv sjukdom. Vid en depression i hög ålder minskar kognitiva funktioner något. Det är vanligt med klagomål om dåligt minne, vanligare än vid lätta demenssymtom. Minskat initiativ och låg motivation är inte specifikt för depression och kan vara uttryck för demenssjukdom.

Sömnstörning

Sömnstörning skall väcka misstanke på depression.

Laboratorieutredning

Svensk Psykiatrisk Förening har gett ut ett häfte med namnet
Äldrepsykiatri - Kliniska riktlinjer för utredning och behandling.
I skriften föreslås följande laboratorieprover för utredning av psykiska symtom hos äldre:

• b-SR, b-Hb, b-LPK
• s-TSH, s-T4
• s-Na, s-K, s-la, s-kreatinin, s-slbumin
• b-glukos
• s-ASAT, s-ALAT, s-GT
• p-folat p-kobalamin
• s-Ca
• urinscreening
• eventuellt s-homocystein/ s-metylmalonsyra